Tomma Korridorer

Med urgröpta hål i själen
Letar man efter skratt att fylla dem med
Men mitt högsta skratt har tystnat

Död går inte över
Det har jag alltid vetat om
Men aldrig förstått
Man slutar inte andas
för att senare börja om igen
Och lika tomt som i hans kropp
Känns hans plats inom mig nu

Mina meningar hänger i luften
De når inte fram
Och förblir en tyngd på mina axlar
De ekar runt omkring mig
Lågorna vill inte sluka mina ord

Trafik, röster, fotsteg, skratt
Allt liv finns runt omkring
Men en del i mig kan inte förstå,
får inget grepp om
Hur allting fortsätter utan honom
En sanning och realitet som glider ur mina händer
Samtidigt som den kramar luften ur mina lungor

Var skall jag placera alla skratt
de som var reserverade för honom
Alla delade tårar har torkat i mitt bröst
Blivit en hård klump
Som skär i mitt inre

Minnen vandrar som ekon
I mina långa korridorer
Där allting verkar kallt
Där lågorna just slocknad
I dina rum
Behövs din röst igen