det isar i bröstkorgen
och jag förundras
när livet gått vidare
och skuggan lyfts av ljus
leenden brutit igenom min gipshud

jag blundar
de säger att man kan lura sig själv
att känna glädje genom ansiktsmuskler

min emotionella ovana
lika givet som att cykla
eller läsa eller gå
sitter den frusna smärtan
i grunden av min varelse
det går inte att glömma bort
hur man gör