jag har tagit mig ned på jorden

vandrar mörka, leriga dagar

med en svart sol på min rygg

             
                   och jag känner

för mycket för fort för våldsamt

andas koldioxid och gift

hjärtat bultar ut en morsekod

men ingen

                           hör mig

stryker orden ur min panna

som svettkristaller glittrar dem,

blädas dem,

och jag

                       förstår inte

relativitet är oväsentligt

när vi bygger världen av små hål

som oändligt djupa prickar