jag försökte ta kontroll över livet
packa ner allt som skavde
bädda in min neuros i rutiner
så att den aldrig skulle få nog med luft
för att kväva mig
men vad gör ett inrutat livsutrymme
när allt annat är i oordning
i slutändan är det mina andetag som hämmas
av rädslan för att känna
i slutändan är det
min ångest som har tyglat mig
Wednesday, March 14, 2018
jag känner det krypa
mellan mina hudlager
ner för ryggraden
upp för armarna
som om små insekter
invaderat min kropp
och inga terapitimmar
kan rädda mig nu
darrande händer och
skälvande ben
det är bara att blunda
och vänta
det är bara att önska
Tuesday, March 06, 2018
det isar i bröstkorgen
och jag förundras
när livet gått vidare
och skuggan lyfts av ljus
leenden brutit igenom min gipshud
jag blundar
de säger att man kan lura sig själv
att känna glädje genom ansiktsmuskler
min emotionella ovana
lika givet som att cykla
eller läsa eller gå
sitter den frusna smärtan
i grunden av min varelse
det går inte att glömma bort
hur man gör
Sunday, March 04, 2018
någonting fräter på min näthinna
dessa sömnlösa nätter
brister ut i volymbräckande panik
för trött, sliten och tärd
andetagen- enbart akustik
en sång utan syre
jag har tagit mig ned på jorden
vandrar mörka, leriga dagar
med en svart sol på min rygg
och jag känner
för mycket för fort för våldsamt
andas koldioxid och gift
hjärtat bultar ut en morsekod
men ingen
hör mig
stryker orden ur min panna
som svettkristaller glittrar dem,
blädas dem,
och jag
förstår inte
relativitet är oväsentligt
när vi bygger världen av små hål
som oändligt djupa prickar
Friday, February 23, 2018
det går bra nu
jag har läget under kontroll
maniska kväljningar
hårt stängda ögonlock och
tårar i duschen
låt mig ömsa min hud
krypa ut ur detta hölje
som ska vara jag
Tuesday, February 20, 2018
mellan hjärtat och revbenen
är det solförmörkelse
skuggorna växer på insidan
konsumerar solstrålar
förvandlar dem
till darrningar
som går mellan mina hudlager
likt elektriska stötar
jag ser mig själv sakta förvandlas
till död vävnad
förmultnat kött
det är solförmörkelse i mig
om du inte tittar bort
tar den dina ögon
Friday, February 16, 2018
jag slungas in i blinda fläckar
stålsätter mig inför nästa
emotionella eruption
som sinneseklipser
jag ser bara en strimma
av verkligheten
rädslan för att bli genomskådad
med mina konstgjorda andetag
jag är bara
en orealistisk replika
av en människa
Wednesday, February 07, 2018
nervmeddelanden skickas ut
oljudet av elektriska impulser fyller mitt huvud
jag är en slav under min kemi
min kropp har inga gömställen
inga lemmar som fristad
hud som höga cementväggar
nervarmén kommer för att erövra
och de tar inga fångar
i askan målar jag ett självporträtt
suddar ut och målar om gång på gång
jag saknar väl fantasin
att använda dessa gråskalor
om jag hade varit tabula rasa
fri från inbrända konturer
hade jag avbildat mig själv
som ickeförkolnad
Sunday, January 21, 2018
inatt drömde jag att jag fortfarande
hade dina händer grävandes i min hud
trots mina protester
att jag var fängslad i din famn
och hatade mig själv
mer än jag hatade dig
jag drömde att jag föll ner i avgrunden
flera våningar av mörker
och längtade efter kollisionen
följ min hand med blicken
när jag räknat ner från tio
vaknar du kallsvettig
Monday, December 25, 2017
orden bygger ett luftslott
vi pratar om allt
förutom märkena på väggarna
en viskande påminnelse
ett minne av våldet
jag undviker ögonkontakt
för i hans blick
ser jag bara blåmärken
och avslitna hårtofsar
i badkaret
en gång är ingen gång
och blåmärken bleknar
i slutändan axlar jag skulden
för att jag inte låtsas helhjärtat
att jag glömt
Thursday, December 07, 2017
minnen fastnaglade i väggarna
som min mor brukade prata om
som malar förtär de en långsamt
lär mig konsten att släppa taget
för jag hemsöks varje dag
trots alla år som har passerat
minnen fastnaglade i huden
som en blodförgiftning
lär mig konsten att gå vidare
låt mig bemästra nuet
Saturday, November 25, 2017
mina leenden är ihåliga
allt som var jag
har läckt ut genom mina porer
du har vridit ur min kropp
som en disktrasa
med din blick
med dina ömma smekningar
så hårda och kalla
Saturday, November 11, 2017
vi speglar oss i varandra
men jag lyckas inte se någon helhet
genom något ögonpar
jag praktiserar självstympning
separerar känslor från tankar
och jaget från min kropp
som ett barn som river av vingarna
från flugor och fjärilar
utforskar delarna för sig
men varken i mina tappade vingar eller
min smärtkonvulserande kropp
ser jag mig själv
Wednesday, November 08, 2017
jag sätter [nuet] inom parentes
som att jag tror att sen
så ska jag vila
om jag bara gör lite extra [nu]
så sparar jag tid till senare
som ett monster som växer
jag ser varken var det börjar
eller slutar
som frankenstein
skapade jag ett monster
som jag inte kan kontrollera
vars andetag
kväver mina
Saturday, October 28, 2017
jag klipper nervtrådar
letar efter den där rätta sladden
som desarmerar bomben
fingertoppskänslan
som svampliknande spröt
långt utanför hudens gränser
allting registreras
blir till oregelbunden puls
blodklumpar i höger förmak
jag söker bedövning
för dessa brännskadade organ
Friday, October 27, 2017
det snöar
varje andetag spränger bröstkorgen
och jag vet att jag inbillar mig
du går barbent
lapar sol och svalkas av vinden
lättsamma kyssar på frostbiten kind
inuti mig
bär jag ett isberg, som river upp lungorna
du kan varken se det
eller smälta det
min hemlighet
köldskador från förr i tiden
från män med ihärdiga händer
och isande blickar
min skam
lämnad med en urholkad kropp
bestulen på alla inre organ
den är inte min
inte nu längre
Sunday, October 15, 2017
kortisolnivåerna ständigt i toppen
rödmarkerat område på skalan
allting går så fort
eller långsamt
är det jag som går för fort?
jag är ett urverk som vrids upp för hand
men aldrig tickar ner
jag kan inte visa tiden
för jag hålls inte bunden av dess lagar
jag vill bara stanna
vila från det ständiga tickandet
ekandes i min bröstkorg
min urtavla är rödmarkerat område
utsmyckad med varningssymboler