den svarta massan inom mig

bubblar, sprätter

sprider sig som tjära

tjockt och varmt och tungt

hur ska jag dölja

mörkret jag sprider

som smittförande fotspår

svart och bittert och giftigt

hur kan jag rädda mig själv

från att slukas

konsumeras

tills jag bara nästan

är en människa

en natt när nervtrådarna öppnar sig
alla känslor lägger sig på huden
som en hinna
skaver fram ett tunt lager kallsvett

jag kan dämpa sorlet i min kropp
när världen pågår runt om mig
men i tystnaden
är trycket öronbedövande

det regnar äntligen
sköljer över mina minnen
jag tänker att snart
så växer det blommor från dig

små droppar som spelgar
sorg och längtan
snart så växer det blommor
genom mina revben

min tunga har stelnat
och sorgen ligger i halsen
jag väger mina ord försiktigt
som om jag var min egen fångvaktare

en syndaflod senare
stänger jag av mig själv igen
där inne, i skuggan av mitt bröst
slår vilda vågor i oändlighet

jag vill inte göra något avtryck
även fast jag går fram försiktigt
lämnar jag döda fjärilar i mina fotspår

att drömma en dröm i skärvor
en sömn som rispar en på insidan
för att sedan vakna utmattad

jag drömde att allting gick sönder
min hud, som tunn is
håller knappt tillbaka mitt innanmäte
som ständigt expanderar
krackelerar vid varje skalv

låt hela mig smälta bort

alla känslor avdunsta från huden

i en permanent astralprojektion

en evighet i sekunden

låt hela mig rinna bort

ur ett tomt kroppsligt skal

lämna bara ett ansikte 

som kan nicka och le