orden bygger ett luftslott
vi pratar om allt
förutom märkena på väggarna
en viskande påminnelse
ett minne av våldet

jag undviker ögonkontakt
för i hans blick
ser jag bara blåmärken
och avslitna hårtofsar
i badkaret

en gång är ingen gång
och blåmärken bleknar
i slutändan axlar jag skulden
för att jag inte låtsas helhjärtat
att jag glömt

minnen fastnaglade i väggarna
som min mor brukade prata om
som malar förtär de en långsamt

lär mig konsten att släppa taget
för jag hemsöks varje dag
trots alla år som har passerat

minnen fastnaglade i huden
som en blodförgiftning
lär mig konsten att gå vidare

låt mig bemästra nuet