the modern arks

the race of Noah
carries specie after specie
into modern arks

but not to save them
from an angered god
eradicating life

for the race of Noah,
an earthly epidemic
has destructive blood

human-friendly habitats
reigns this celestial body
into standardized life
on an undiverse earth

we created glass cages
desinfected rooms
where we keep species
that we've wiped out

inside-out

my spine sends me tiny messages

stand up - move on - reach out

the noise of electric impulses

fills my head

no matter in which limb I hide

the tip of my finger - my left lung

my brain sends it's army of nerves

to conform me

disrupted dialogue
our communication is one-sided

in the end, I am always discovered

kept imprisoned

death

so it's been five fucking years
and thoughts of you still drain me
your absence, it still reigns me
I sometimes visit the hell we met in
but only for a minute
for would I enter with both of my feet
I'd lose my grip, I'd face defeat
would I return again
I'd suffocate

glömmer, glömmer inte;
när du plockar hårstrå för hårstrå från mitt huvud
i slutändan är det bara slumpen som styr

vi sitter bakom rutan;
vi betraktar stormen, ser våra delade minnen regna
som om vi såg in i ett akvarium och räknade droppar

om det vore så enkelt;
hade vi kunnat överlämna oss själva till chansen
men jag minns som ett tusen kliande myggbett

Självporträtt

mina tankar skriker

och jag har slutat leta resonans

i någon annans blick

i avstånden mellan uttalade ord

hälsosamt destruktivt

med en ljuddämpare i mitt bröst

ekar tomheten istället

inkapslade i stumma hjärtslag

jag har tappat fokus

utan destination vaknar nya tvivel

livslust är för bräckligt

en låga jag ständigt får föda

korrupta anletsdrag

ibland lurar jag inte ens mig själv

jag är avväpnad

men kommer aldrig bli harmlös

Perspektiv

jag har slutat känna

efter

all reparerad hy

copy paste

när jag tittar in

ser jag en sandstorm

rampljuset

släck min törst

jag har förstått

vänt ryggen mot scenen

jag kan inte leva

om jag ser på