mina leenden är ihåliga
allt som var jag
har läckt ut genom mina porer
du har vridit ur min kropp
som en disktrasa
med din blick
med dina ömma smekningar
så hårda och kalla

vi speglar oss i varandra
men jag lyckas inte se någon helhet
genom något ögonpar

jag praktiserar självstympning
separerar känslor från tankar
och jaget från min kropp

som ett barn som river av vingarna
från flugor och fjärilar
utforskar delarna för sig

men varken i mina tappade vingar eller
min smärtkonvulserande kropp
ser jag mig själv

jag sätter [nuet] inom parentes

som att jag tror att sen

så ska jag vila

om jag bara gör lite extra [nu]

så sparar jag tid till senare

som ett monster som växer

jag ser varken var det börjar

eller slutar

som frankenstein

skapade jag ett monster

som jag inte kan kontrollera

vars andetag 

kväver mina