i jakten på ögonblicken

som återställer allt 

två sekunder i tomhet

jag vill bara vila nu

förvandla mig själv

till en passiv åskådare

men även när jag blundar

känner jag skuggorna

som hänger över mig

jag försökte ta kontroll över livet
packa ner allt som skavde
bädda in min neuros i rutiner
så att den aldrig skulle få nog med luft
för att kväva mig

men vad gör ett inrutat livsutrymme
när allt annat är i oordning
i slutändan är det mina andetag som hämmas
av rädslan för att känna
i slutändan är det
min ångest som har tyglat mig

jag känner det krypa
mellan mina hudlager
ner för ryggraden
upp för armarna
som om små insekter
invaderat min kropp
och inga terapitimmar
kan rädda mig nu
darrande händer och
skälvande ben
det är bara att blunda
och vänta
det är bara att önska

det isar i bröstkorgen
och jag förundras
när livet gått vidare
och skuggan lyfts av ljus
leenden brutit igenom min gipshud

jag blundar
de säger att man kan lura sig själv
att känna glädje genom ansiktsmuskler

min emotionella ovana
lika givet som att cykla
eller läsa eller gå
sitter den frusna smärtan
i grunden av min varelse
det går inte att glömma bort
hur man gör

någonting fräter på min näthinna
dessa sömnlösa nätter
brister ut i volymbräckande panik
för trött, sliten och tärd
andetagen- enbart akustik
en sång utan syre

jag har tagit mig ned på jorden

vandrar mörka, leriga dagar

med en svart sol på min rygg

             
                   och jag känner

för mycket för fort för våldsamt

andas koldioxid och gift

hjärtat bultar ut en morsekod

men ingen

                           hör mig

stryker orden ur min panna

som svettkristaller glittrar dem,

blädas dem,

och jag

                       förstår inte

relativitet är oväsentligt

när vi bygger världen av små hål

som oändligt djupa prickar