nervmeddelanden skickas ut
oljudet av elektriska impulser fyller mitt huvud
jag är en slav under min kemi

min kropp har inga gömställen
inga lemmar som fristad
hud som höga cementväggar

nervarmén kommer för att erövra
och de tar inga fångar

i askan målar jag ett självporträtt
suddar ut och målar om gång på gång
jag saknar väl fantasin
att använda dessa gråskalor

om jag hade varit tabula rasa
fri från inbrända konturer
hade jag avbildat mig själv
som ickeförkolnad

inatt drömde jag att jag fortfarande 

hade dina händer grävandes i min hud

trots mina protester 

att jag var fängslad i din famn

och hatade mig själv 

mer än jag hatade dig 

jag drömde att jag föll ner i avgrunden

flera våningar av mörker  

och längtade efter kollisionen

följ min hand med blicken 

när jag räknat ner från tio

vaknar du kallsvettig 

orden bygger ett luftslott
vi pratar om allt
förutom märkena på väggarna
en viskande påminnelse
ett minne av våldet

jag undviker ögonkontakt
för i hans blick
ser jag bara blåmärken
och avslitna hårtofsar
i badkaret

en gång är ingen gång
och blåmärken bleknar
i slutändan axlar jag skulden
för att jag inte låtsas helhjärtat
att jag glömt

minnen fastnaglade i väggarna
som min mor brukade prata om
som malar förtär de en långsamt

lär mig konsten att släppa taget
för jag hemsöks varje dag
trots alla år som har passerat

minnen fastnaglade i huden
som en blodförgiftning
lär mig konsten att gå vidare

låt mig bemästra nuet

mina leenden är ihåliga
allt som var jag
har läckt ut genom mina porer
du har vridit ur min kropp
som en disktrasa
med din blick
med dina ömma smekningar
så hårda och kalla

vi speglar oss i varandra
men jag lyckas inte se någon helhet
genom något ögonpar

jag praktiserar självstympning
separerar känslor från tankar
och jaget från min kropp

som ett barn som river av vingarna
från flugor och fjärilar
utforskar delarna för sig

men varken i mina tappade vingar eller
min smärtkonvulserande kropp
ser jag mig själv

jag sätter [nuet] inom parentes

som att jag tror att sen

så ska jag vila

om jag bara gör lite extra [nu]

så sparar jag tid till senare

som ett monster som växer

jag ser varken var det börjar

eller slutar

som frankenstein

skapade jag ett monster

som jag inte kan kontrollera

vars andetag 

kväver mina

jag klipper nervtrådar

letar efter den där rätta sladden

som desarmerar bomben

fingertoppskänslan 

som svampliknande spröt

långt utanför hudens gränser

allting registreras

blir till oregelbunden puls

blodklumpar i höger förmak

jag söker bedövning

för dessa brännskadade organ

det snöar
varje andetag spränger bröstkorgen
och jag vet att jag inbillar mig

du går barbent
lapar sol och svalkas av vinden
lättsamma kyssar på frostbiten kind

inuti mig
bär jag ett isberg, som river upp lungorna
du kan varken se det
eller smälta det

min hemlighet
köldskador från förr i tiden
från män med ihärdiga händer
och isande blickar

min skam
lämnad med en urholkad kropp
bestulen på alla inre organ

den är inte min
inte nu längre

kortisolnivåerna ständigt i toppen
rödmarkerat område på skalan
allting går så fort
eller långsamt
är det jag som går för fort?

jag är ett urverk som vrids upp för hand
men aldrig tickar ner
jag kan inte visa tiden
för jag hålls inte bunden av dess lagar

jag vill bara stanna
vila från det ständiga tickandet
ekandes i min bröstkorg
min urtavla är rödmarkerat område
utsmyckad med varningssymboler

med andetaget
som en växande klump i halsen
toxiskt och hårt

hela livet har jag hävt bröstkorgen
bänt den upp och ner
kontrollerat mina lemmar
lagt band på darrande händer

nagelmärken i huden och
bitmärken i tungan
drar ner ärmarna på tröjan
lugn lugn lugn andas

med andetaget
som ett vakuum i lungorna

nostalgiskt illamående

som om jag gått i cirklar hela livet

kompulsiva fotsteg
som lämnat blåsor på hjärtat

igenklistrade ögonlock
livsdrömmen jag inte kan vakna från
mitt inre är ett koncept
som jag inte får grepp om

riv loss denna hinna

som växt runt mig

lagt sig som ett extra lager hud

lika syrefattig som cellofan

min självbevarelsedrift

vänder mig avig

taggarna inåt

jag knackade inte på dörren
men mitt hjärta knackade i min bröstkorg
dunk dunk dunk
jag mötte aldrig hans blick
utan tog dig under armen
och vi flydde
från ditt hem

lindans

om jag bara kunde, så skulle jag säga något
de bara väggarna skulle vika sig
som ett korthus som faller av min andedräkt

om jag kunde tippa vågskålen
skulle jag inte balansera på knivseggen
med skräcken intryckt i strupen

jag skulle rasera världen som omsluter mig
för att finna en annan
jag skulle falla, för att välva mig

kan jag tillåta mig själv att drömma
och längta efter någonting vackert
att fylla dessa tomrum med
som jag ständigt städar ur
där minnen ekar

kan jag tillåta mig själv att glömma
och skapa någonting nytt
att le utan skuldkänslor
skratta som en kalldusch
urholka det förgångna

kan jag unna mig själv livet

jag svävar två centimeter ovanför marken

tiden är mitt fängelse 

ticka iväg mig 

jag tävlar mot mig själv i att hålla andan

vem är bäst på att spela död

släpp allt det jordliga

jag leker inte stöta golv

låt mig förlora nu

jag vill röra världen

atomerna av mitt liv har frigjort sig

allt som blev till fel med dig

har nu blivit tillåtet

det är enklare att stå i stormens öga

än att gå vidare

här ute river vindarna mig

atomerna som uppgör mig har frigjort sig

den jag blev till med dig

står i upplösning

alltid en sekund i förväg

som att läsa livet mellan raderna

i en bok där alla sidor är i oordning

jag slickar sår som redan läkt

i väntan på deras återuppståndelse