det isar i bröstkorgen
och jag förundras
när livet gått vidare
och skuggan lyfts av ljus
leenden brutit igenom min gipshud

jag blundar
de säger att man kan lura sig själv
att känna glädje genom ansiktsmuskler

min emotionella ovana
lika givet som att cykla
eller läsa eller gå
sitter den frusna smärtan
i grunden av min varelse
det går inte att glömma bort
hur man gör

någonting fräter på min näthinna
dessa sömnlösa nätter
brister ut i volymbräckande panik
för trött, sliten och tärd
andetagen- enbart akustik
en sång utan syre

jag har tagit mig ned på jorden

vandrar mörka, leriga dagar

med en svart sol på min rygg

             
                   och jag känner

för mycket för fort för våldsamt

andas koldioxid och gift

hjärtat bultar ut en morsekod

men ingen

                           hör mig

stryker orden ur min panna

som svettkristaller glittrar dem,

blädas dem,

och jag

                       förstår inte

relativitet är oväsentligt

när vi bygger världen av små hål

som oändligt djupa prickar

det går bra nu
jag har läget under kontroll

maniska kväljningar
hårt stängda ögonlock och
tårar i duschen

låt mig ömsa min hud
krypa ut ur detta hölje
som ska vara jag

mellan hjärtat och revbenen
är det solförmörkelse
skuggorna växer på insidan
konsumerar solstrålar
förvandlar dem
till darrningar
som går mellan mina hudlager
likt elektriska stötar
jag ser mig själv sakta förvandlas
till död vävnad
förmultnat kött
det är solförmörkelse i mig
om du inte tittar bort
tar den dina ögon

jag slungas in i blinda fläckar
stålsätter mig inför nästa
emotionella eruption
som sinneseklipser
jag ser bara en strimma
av verkligheten

rädslan för att bli genomskådad
med mina konstgjorda andetag
jag är bara
en orealistisk replika
av en människa

nervmeddelanden skickas ut
oljudet av elektriska impulser fyller mitt huvud
jag är en slav under min kemi

min kropp har inga gömställen
inga lemmar som fristad
hud som höga cementväggar

nervarmén kommer för att erövra
och de tar inga fångar

i askan målar jag ett självporträtt
suddar ut och målar om gång på gång
jag saknar väl fantasin
att använda dessa gråskalor

om jag hade varit tabula rasa
fri från inbrända konturer
hade jag avbildat mig själv
som ickeförkolnad

inatt drömde jag att jag fortfarande 

hade dina händer grävandes i min hud

trots mina protester 

att jag var fängslad i din famn

och hatade mig själv 

mer än jag hatade dig 

jag drömde att jag föll ner i avgrunden

flera våningar av mörker  

och längtade efter kollisionen

följ min hand med blicken 

när jag räknat ner från tio

vaknar du kallsvettig 

orden bygger ett luftslott
vi pratar om allt
förutom märkena på väggarna
en viskande påminnelse
ett minne av våldet

jag undviker ögonkontakt
för i hans blick
ser jag bara blåmärken
och avslitna hårtofsar
i badkaret

en gång är ingen gång
och blåmärken bleknar
i slutändan axlar jag skulden
för att jag inte låtsas helhjärtat
att jag glömt

minnen fastnaglade i väggarna
som min mor brukade prata om
som malar förtär de en långsamt

lär mig konsten att släppa taget
för jag hemsöks varje dag
trots alla år som har passerat

minnen fastnaglade i huden
som en blodförgiftning
lär mig konsten att gå vidare

låt mig bemästra nuet

mina leenden är ihåliga
allt som var jag
har läckt ut genom mina porer
du har vridit ur min kropp
som en disktrasa
med din blick
med dina ömma smekningar
så hårda och kalla

vi speglar oss i varandra
men jag lyckas inte se någon helhet
genom något ögonpar

jag praktiserar självstympning
separerar känslor från tankar
och jaget från min kropp

som ett barn som river av vingarna
från flugor och fjärilar
utforskar delarna för sig

men varken i mina tappade vingar eller
min smärtkonvulserande kropp
ser jag mig själv

jag sätter [nuet] inom parentes

som att jag tror att sen

så ska jag vila

om jag bara gör lite extra [nu]

så sparar jag tid till senare

som ett monster som växer

jag ser varken var det börjar

eller slutar

som frankenstein

skapade jag ett monster

som jag inte kan kontrollera

vars andetag 

kväver mina

jag klipper nervtrådar

letar efter den där rätta sladden

som desarmerar bomben

fingertoppskänslan 

som svampliknande spröt

långt utanför hudens gränser

allting registreras

blir till oregelbunden puls

blodklumpar i höger förmak

jag söker bedövning

för dessa brännskadade organ

det snöar
varje andetag spränger bröstkorgen
och jag vet att jag inbillar mig

du går barbent
lapar sol och svalkas av vinden
lättsamma kyssar på frostbiten kind

inuti mig
bär jag ett isberg, som river upp lungorna
du kan varken se det
eller smälta det

min hemlighet
köldskador från förr i tiden
från män med ihärdiga händer
och isande blickar

min skam
lämnad med en urholkad kropp
bestulen på alla inre organ

den är inte min
inte nu längre

kortisolnivåerna ständigt i toppen
rödmarkerat område på skalan
allting går så fort
eller långsamt
är det jag som går för fort?

jag är ett urverk som vrids upp för hand
men aldrig tickar ner
jag kan inte visa tiden
för jag hålls inte bunden av dess lagar

jag vill bara stanna
vila från det ständiga tickandet
ekandes i min bröstkorg
min urtavla är rödmarkerat område
utsmyckad med varningssymboler

med andetaget
som en växande klump i halsen
toxiskt och hårt

hela livet har jag hävt bröstkorgen
bänt den upp och ner
kontrollerat mina lemmar
lagt band på darrande händer

nagelmärken i huden och
bitmärken i tungan
drar ner ärmarna på tröjan
lugn lugn lugn andas

med andetaget
som ett vakuum i lungorna

nostalgiskt illamående

som om jag gått i cirklar hela livet

kompulsiva fotsteg
som lämnat blåsor på hjärtat

igenklistrade ögonlock
livsdrömmen jag inte kan vakna från
mitt inre är ett koncept
som jag inte får grepp om

riv loss denna hinna

som växt runt mig

lagt sig som ett extra lager hud

lika syrefattig som cellofan

min självbevarelsedrift

vänder mig avig

taggarna inåt