jag knackade inte på dörren
men mitt hjärta knackade i min bröstkorg
dunk dunk dunk
jag mötte aldrig hans blick
utan tog dig under armen
och vi flydde
från ditt hem

lindans

om jag bara kunde, så skulle jag säga något
de bara väggarna skulle vika sig
som ett korthus som faller av min andedräkt

om jag kunde tippa vågskålen
skulle jag inte balansera på knivseggen
med skräcken intryckt i strupen

jag skulle rasera världen som omsluter mig
för att finna en annan
jag skulle falla, för att välva mig

kan jag tillåta mig själv att drömma
och längta efter någonting vackert
att fylla dessa tomrum med
som jag ständigt städar ur
där minnen ekar

kan jag tillåta mig själv att glömma
och skapa någonting nytt
att le utan skuldkänslor
skratta som en kalldusch
urholka det förgångna

kan jag unna mig själv livet

jag svävar två centimeter ovanför marken

tiden är mitt fängelse 

ticka iväg mig 

jag tävlar mot mig själv i att hålla andan

vem är bäst på att spela död

släpp allt det jordliga

jag leker inte stöta golv

låt mig förlora nu

jag vill röra världen

atomerna av mitt liv har frigjort sig

allt som blev till fel med dig

har nu blivit tillåtet

det är enklare att stå i stormens öga

än att gå vidare

här ute river vindarna mig

atomerna som uppgör mig har frigjort sig

den jag blev till med dig

står i upplösning

alltid en sekund i förväg

som att läsa livet mellan raderna

i en bok där alla sidor är i oordning

jag slickar sår som redan läkt

i väntan på deras återuppståndelse

under huden

svaren på alla mina frågor

finns under huden

om vi bara öppnar lite

så får du se

alla hemligheter

sparade i blodkärlen

och jag kan måla världen

med min andedräkt

den avslöjar

alla dolda ansikten

som vandrar i mitt huvud

alla döda röster

som jag bär med mig

jag har de rätta orden

på tungan

om jag bara uttalar dem

så kommer korthuset att rasa

taktila minnen

jag har ömsat all min hud
hur många gånger som helst
har jag återuppstått

men mitt huvud snurrar mig tillbaka
till dina sandpappershänder
taktila minnen som ekon

jag är fortfarande skändad
och din blick finns i alla ansikten
en evig fläck på min hornhinna

låt mig lägga dessa år mellan oss
och låtsas att jag glömt
ge mig ett andetag av frihet

andas ut

jag har hållt andan hela året
gått med armbågarna utåt
längtat efter lågorna

jag har vänt mig själv avig
dragit i alla mina sömmar
i jakt på hjärtslagen

tystnaden skrämmer inte längre
det här är min gräns
här slutar jag

ett år har lämnat mig
träningsvärk i lungorna

Sätt dig ner,
ta det från början
med alla misstag du någonsin gjort
alla människor du sårat,
alla gånger du spillt ditt blod,
allting du förstört -
och tänk inte en endaste sekund på att ljuga

Alla andetag du stulit
utan rätten till luften
ska betalas tillbaka

i watch you from a distance
afraid to get too close
to hear the screams
in your breaths
every echoing thump
could be your heartbeat
or a fist
click, click

in your eyes

i see nothing but bruises

Jag föddes utan fallos
så vad jag än säger
saknar tyngd och mening

hur jag än ser ut
så har jag inte nått idealet
blickar som osynliga måttband

mina nej betyder ja
ja tack varsågod ta en bit av mig
jag äger ändå inte denna kropp

jag kommer vara duktig
för att bevisa mitt värde
prestation i varje aspekt av livet

jag kommer att ticka
långsamt närma mig
ett vårskrik som raserar allt

I've been resetting my mind every morning
the same lines of reasoning wiped out
within the twenty-four hour frame I reside in

I sense destruction in the morning sun
and death in the shades of night
this feels like giving up - what a relief

Time-travel

I wear my emotions on the outside
And my history on my body
Ingraved moments on my skin
Buried sentiments within

I've built myself a room
Separating me from the past
Where I crouch to not slip through the cracks
To not get swallowed, carried back

I'm a wandering time traveler
Unwillingly I live now and I live then
Long gone moments put on repeat
It doesn't make sense, my steps are offbeat

I cannot move with the rhythm
I've lost my ground, a timeline in disarray
My past is always present
A forever reoccuring event

Father figure

I know you wish you could care
And I know it's nothing you can choose
You claim you love me eternally
I'm sorry to drop the news
But I see right through you

Too many birthdays forgotten
I don't mean to sound condescending
But I've always waited for your attention
And I'm done pretending
That I matter to you

To awake is bittersweet

I keep my head above the surface

For when I sleep I face defeat

I wish not to play with fire

I want my body to be scorched

For in my dreams I'm always elsewhere

night terrors

i know i once remembered clearly

every second, every heartbeat

like a drum trapped inside of me

giving away that i was wide awake

i remember i measured my breaths

and staring at an unlit table lamp

how i tried to reason with myself

and i know i once could recall it all

it's okay, it's over

let's never mention it again

it's okay, i'm fine

how could i forget?

the modern arks

the race of Noah
carries specie after specie
into modern arks

but not to save them
from an angered god
eradicating life

for the race of Noah,
an earthly epidemic
has destructive blood

human-friendly habitats
reigns this celestial body
into standardized life
on an undiverse earth

we created glass cages
desinfected rooms
where we keep species
that we've wiped out

inside-out

my spine sends me tiny messages

stand up - move on - reach out

the noise of electric impulses

fills my head

no matter in which limb I hide

the tip of my finger - my left lung

my brain sends it's army of nerves

to conform me

disrupted dialogue
our communication is one-sided

in the end, I am always discovered

kept imprisoned

death

so it's been five fucking years
and thoughts of you still drain me
your absence, it still reigns me
I sometimes visit the hell we met in
but only for a minute
for would I enter with both of my feet
I'd lose my grip, I'd face defeat
would I return again
I'd suffocate