jag drömde att allting gick sönder
min hud, som tunn is
håller knappt tillbaka mitt innanmäte
som ständigt expanderar
krackelerar vid varje skalv

låt hela mig smälta bort

alla känslor avdunsta från huden

i en permanent astralprojektion

en evighet i sekunden

låt hela mig rinna bort

ur ett tomt kroppsligt skal

lämna bara ett ansikte 

som kan nicka och le 

räknar andetagen baklänges
och plockar ihop mig själv
i spegeln står någon alltid bakom
och stirrar stint in i min själ

spöklika drömmar
innan jag ens har somnat
tre två ett - jag behöver
någon som kväver mig till sömns

jag hör benen i mina fingrar knaka
känner tyngden lossa på mina naglar
ett block utan slut skjuter upp
och jag frågar mig själv
varför jag byggde något så tungt

släpper jag nu
kommer jag att krossas

jag vill bara vara här
så jag håller huvudet över ytan
tjäran griper tag, omsluter mig
som två armar runt mig
som en kropp i paralys

så kliver jag in i detta maskhål
fyra väggar utan luft
och du ber mig att släppa taget
att låta den sluka mig
att drunkna igen

två armars grepp
som paralyserande tjära

i jakten på ögonblicken

som återställer allt 

två sekunder i tomhet

jag vill bara vila nu

förvandla mig själv

till en passiv åskådare

men även när jag blundar

känner jag skuggorna

som hänger över mig

jag försökte ta kontroll över livet
packa ner allt som skavde
bädda in min neuros i rutiner
så att den aldrig skulle få nog med luft
för att kväva mig

men vad gör ett inrutat livsutrymme
när allt annat är i oordning
i slutändan är det mina andetag som hämmas
av rädslan för att känna
i slutändan är det
min ångest som har tyglat mig

jag känner det krypa
mellan mina hudlager
ner för ryggraden
upp för armarna
som om små insekter
invaderat min kropp
och inga terapitimmar
kan rädda mig nu
darrande händer och
skälvande ben
det är bara att blunda
och vänta
det är bara att önska

det isar i bröstkorgen
och jag förundras
när livet gått vidare
och skuggan lyfts av ljus
leenden brutit igenom min gipshud

jag blundar
de säger att man kan lura sig själv
att känna glädje genom ansiktsmuskler

min emotionella ovana
lika givet som att cykla
eller läsa eller gå
sitter den frusna smärtan
i grunden av min varelse
det går inte att glömma bort
hur man gör

någonting fräter på min näthinna
dessa sömnlösa nätter
brister ut i volymbräckande panik
för trött, sliten och tärd
andetagen- enbart akustik
en sång utan syre

jag har tagit mig ned på jorden

vandrar mörka, leriga dagar

med en svart sol på min rygg

             
                   och jag känner

för mycket för fort för våldsamt

andas koldioxid och gift

hjärtat bultar ut en morsekod

men ingen

                           hör mig

stryker orden ur min panna

som svettkristaller glittrar dem,

blädas dem,

och jag

                       förstår inte

relativitet är oväsentligt

när vi bygger världen av små hål

som oändligt djupa prickar

det går bra nu
jag har läget under kontroll

maniska kväljningar
hårt stängda ögonlock och
tårar i duschen

låt mig ömsa min hud
krypa ut ur detta hölje
som ska vara jag

mellan hjärtat och revbenen
är det solförmörkelse
skuggorna växer på insidan
konsumerar solstrålar
förvandlar dem
till darrningar
som går mellan mina hudlager
likt elektriska stötar
jag ser mig själv sakta förvandlas
till död vävnad
förmultnat kött
det är solförmörkelse i mig
om du inte tittar bort
tar den dina ögon

jag slungas in i blinda fläckar
stålsätter mig inför nästa
emotionella eruption
som sinneseklipser
jag ser bara en strimma
av verkligheten

rädslan för att bli genomskådad
med mina konstgjorda andetag
jag är bara
en orealistisk replika
av en människa

nervmeddelanden skickas ut
oljudet av elektriska impulser fyller mitt huvud
jag är en slav under min kemi

min kropp har inga gömställen
inga lemmar som fristad
hud som höga cementväggar

nervarmén kommer för att erövra
och de tar inga fångar

i askan målar jag ett självporträtt
suddar ut och målar om gång på gång
jag saknar väl fantasin
att använda dessa gråskalor

om jag hade varit tabula rasa
fri från inbrända konturer
hade jag avbildat mig själv
som ickeförkolnad

inatt drömde jag att jag fortfarande 

hade dina händer grävandes i min hud

trots mina protester 

att jag var fängslad i din famn

och hatade mig själv 

mer än jag hatade dig 

jag drömde att jag föll ner i avgrunden

flera våningar av mörker  

och längtade efter kollisionen

följ min hand med blicken 

när jag räknat ner från tio

vaknar du kallsvettig 

orden bygger ett luftslott
vi pratar om allt
förutom märkena på väggarna
en viskande påminnelse
ett minne av våldet

jag undviker ögonkontakt
för i hans blick
ser jag bara blåmärken
och avslitna hårtofsar
i badkaret

en gång är ingen gång
och blåmärken bleknar
i slutändan axlar jag skulden
för att jag inte låtsas helhjärtat
att jag glömt

minnen fastnaglade i väggarna
som min mor brukade prata om
som malar förtär de en långsamt

lär mig konsten att släppa taget
för jag hemsöks varje dag
trots alla år som har passerat

minnen fastnaglade i huden
som en blodförgiftning
lär mig konsten att gå vidare

låt mig bemästra nuet

mina leenden är ihåliga
allt som var jag
har läckt ut genom mina porer
du har vridit ur min kropp
som en disktrasa
med din blick
med dina ömma smekningar
så hårda och kalla