som en solförmörkelse
när jag var någonstans mittemellan
och du var på slutdestinationen
- stationen du hängt kvar på sedan dess
ofärdig plockades jag under våren
kall och stel och öm
för att skickas ned, huttrandes på golvet
ett eget helvete i någon annans värld
jag bar en krona av skam
vem hade jag varit idag
om inte du vänt allting avigt
om inte du hade vässat din blick i min hud,
skyllt din olycka på en flicka som inte ens var din
som inte ens var född
jag trodde att allt var meningen en gång
att jag föddes som en stor reva i molntäcket
guldkanten utbytt mot två fingrar
långt ned i strupen
ut med hatet i desperation
vem hade jag varit idag
om jag trott mig värdig liv
om inte du hade krossat dina flaskor mot mitt hjärta
utan att röra dig ens en centimeter
från ditt stålsatta fort
mitt i evolutionen gjorde du entré;
ödelade allting där du vandrade
berövade mig mina vingar, förankrade mig till världen
det verkliga lidandet
- där jag föddes igen
No comments:
Post a Comment