glömmer, glömmer inte;
när du plockar hårstrå för hårstrå från mitt huvud
i slutändan är det bara slumpen som styr

vi sitter bakom rutan;
vi betraktar stormen, ser våra delade minnen regna
som om vi såg in i ett akvarium och räknade droppar

om det vore så enkelt;
hade vi kunnat överlämna oss själva till chansen
men jag minns som ett tusen kliande myggbett

Självporträtt

mina tankar skriker

och jag har slutat leta resonans

i någon annans blick

i avstånden mellan uttalade ord

hälsosamt destruktivt

med en ljuddämpare i mitt bröst

ekar tomheten istället

inkapslade i stumma hjärtslag

jag har tappat fokus

utan destination vaknar nya tvivel

livslust är för bräckligt

en låga jag ständigt får föda

korrupta anletsdrag

ibland lurar jag inte ens mig själv

jag är avväpnad

men kommer aldrig bli harmlös

Perspektiv

jag har slutat känna

efter

all reparerad hy

copy paste

när jag tittar in

ser jag en sandstorm

rampljuset

släck min törst

jag har förstått

vänt ryggen mot scenen

jag kan inte leva

om jag ser på

I hate myself every night

when I undress my face

and turn off the lights

I race against my mind

to fall asleep before it grows

before my rib cage swells

every night

I despise

the flesh I lay on the bedside table,

the marks I leave everywhere I am,

this sleep is poison

No! You've grown
- Bitter?
New message:
Weary

Wear me
Like a noose

döden på en tisdag
är ett slag i magen
även om man kryssat för varje dag i kalendern

Ideal

Ett finn crisp innehåller 25 kalorier
vid det här laget har jag utvecklat en egen taktik
för att inte tänka på det
som att titta rakt in i tapeten när jag klär av mig,
med ryggen mot spegeln

Nästa Sekund

Inom alla ting finns det en djup avgrund
Halkar du i så går det bara nedför
Du kommer bära mörkret som en tumör
Som aldrig kommer ge dig en fridfull stund

Nu är jag fylld av ilska och tung avund
Kan ej balansera mitt tvära humör
Var jag än befinner mig, vad jag än gör
Så väntar jag alltid på nästa sekund

Och ja, nog har jag blivit ganska bitter
Mina mardrömmar bräcker samtliga mått
All den skräck och ångest som jag besitter
Sorgligt medveten: man skördar vad man sått
Och jag planterade grus och glassplitter
Hur kan jag då förvånas av vad jag fått

Taurus famn

Jag är en austronaut inombords, bor under orions bälte och cassiopeias tron
framför lågorna finner jag min egen frizon, där jag eldar tankar som klöser i mitt huvud
även när det är minus trettio grader så reser jag i universum
en miljon ljusår bort, för att få lite andrum
och jag kraschar gång på gång in i plejaderna
vilar mellan raderna, mellan dinosaurierna och nomaderna
mina ord är inte mer än ett koncept
en hjord av tankar rusar genom mig
för det finns så mycket ouppklarat här,
så jag släpper varat, existerar uanför mina rädslor och mina besvär
jag släpper huden, benen, blodet och mitt namn
och jag lägger mig i taurus famn

När jag var en flicka brukade jag implodera
för jag kunde inte riktigt sortera alla intryck
alla känslor blev en storm, en stor tornado
Sedan sprack horisonten, och ingen märkte någonting
I efterhand har jag sagt mig till mig själv att jag bara hade otur
För jag var askungen och behandlades som ett skadedjur
redan när jag var 9 år gammal föll domen
och i fem år trodde jag, tills benen gav vika
och nu äter jag zoloft och lyrica och allt är mycket bättre
även fast jag inte finner sinnesro, så vill jag väldigt gärna tro
att en dag, så kommer jag dit
och jag är sällan missnöjd, trots daglig oro
trots att jag är lite sinnesförvirrad, lite av en eremit
för jag kan resa i tiden, jag kan andas stjärnstoff
jag har tillgång till eldens hamn
och ibland kan jag släppa huden, benen, blodet, och mitt namn
och vila tryggt i taurus famn

Brev från framtiden

Det började i början av 2000-talet, men det är svårt att säga när exakt
Med FRA-lagen skrev svenska folket på ett kontrakt, som var mycket svårare att dra sig ur än vi trodde
Nu, talar ingen längre om terrorister i mellanöstern, alla som fångas är på våran egen mark, inom våra gränser
Och deras brott är deras åsikter, terroristiska influenser,
får de tala fritt, kan det få ödesdigra konsekvenser
Nu, är alla misstänkta, och ingen känner sig längre säker, för vi alla tänker det vi inte får uttala
Så vi är alla illegala i våra huvuden, (förutom några få, ideala medborgare)
Men vi vet inte vilka dem är
För det är dem som tjallar på de som råkar anförtro sig åt fel person
Sedan försvinner dem... men ingen vet egentligen var dem hamnar

Men vi är fortfarande en demokrati, det är tillåtet att skapa opinion
Man får tycka vad man vill, enligt våra ledare
Och vissa gör det, om sjukvård och bensinpriser, utan att de blir omringade av poliser
Det är bara vissa åsikter som räknas som blasfemi, och du bör fan inte tänka dem tankarna
Som rätten till en transparent stat, eller rätten till att få vara privat, eller önskan att slippa bli soldat
Och du bör fan inte ifrågasätta något rapporterat attentat, för konspirationsteorier vill du väl inte ha i garderoben?
Du vill väl inte bli påkommen med löjliga fantasier om ett annat samhälle, där du får tycka vad du vill
För jag ska säga dig att det finns inget sådant ställe kvar på våran jord!
...men ingen vet, egentligen, om det stämmer

Det har gått femtio år nu, sedan IPRED och NSA,
Och det är faktiskt lagar som tillträdde för våran säkerhet, även om de inskränkte våran integritet
För nog är det väl bättre att leva än att dö med frihet? (Det är vad jag har fått lära mig.)
Vi har det ganska bra ändå, även om det inte är tal om utlandsresor utanför turistställen
även om man inte får gå omkring hur man vill sent på kvällen, även om nyheterna kan jämställas med reklam
och kristendom, judism och islam är helt avskaffat
så får man i alla fall gratis utbildning, och vi får jobba med (nästan) vad vi vill
och det är nästan rörande,
att vi var tionde år i april, så går vi och röstar på våra skenval
men har inte bytt president på trettio år, han kanske är ordförande för båda partierna
....ingen vet egentligen vad som skiljer dem åt

Om vi hade vetat vad som skulle hända tvivlar jag på att en enda människa
skulle varit tyst

Du har inga broar bränt

Du har inga broar bränt, fastän de står där i ruiner
Och spelar det någon roll för dig - när det ändå inte är du som ska passera dem - du kallar oss; att marschera dem!
Allt det som hänt, ansvarar ingen för, och du förstår inte, att det ibland är fel att INTE agera.
Där står du passivt agressiv, säger att du har ryggen fri, men
varför, måste du då försvara dig?
Med smygelaka kommentarer, behandlar du oss som utbytbara, bryter ner vår kritik med din jävla retorik
Fattar du inte skillnaden på fakta och etik?
Men, vi är din enda barnaskara
Och varför, betyder vi inte mer än såhär?

Du säger "sluta upp med det där! jag älskar er mer än något annat på denna jord"
Men dina gärningar lever inte upp till dina ord!
Tro inte att vårat band klarar vad som helst, bara för att vi är skapade ur ditt kött, ur ditt blod
För vi kommer fortfarande i andra hand
Ska detta repareras så är det på dina villkor - vi ska helt enkelt gilla läget
Jag trodde du hade lärt dig mer av allt som hänt under dessa år

Nu skulle du troligtvis påpeka, att det är jag som inte förstår, att jag inte ser hela bilden
Och jag kan aldrig vinna mot dina argument
men bara för att du vinner varje diskussion, varje krig med ord, så betyder inte det att du har rätt
Ser du inte att det stigit dig åt huvudet?

Du har inga broar bränt, fastän de står där i ruiner
Vad som är gjort är gjort, jag ser min del, jag ser att jag också gjort fel
För jag stod bara envist och betraktade branden, min tystnad förlamade stämbanden
Du vill inte ta ansvar,
Du vill bara glömma och gå vidare, men utan att ta oss på allvar
missar du att se att skadan är större än den någonsin varit förut

En dag vaknar man bara,
och finns
Blicken likt ett tomt papper
Forskande
Som en rejäl blackout
Så vaknar man

Du

full av förakt
förlorar ingenting
när du begraver ännu ett minne

en egen värld
skriven av dina händer
mer likt en labyrint i ditt eget sinne

ingenting rasar
när du låter det falla
ögonen öppna men du ser inte

i din värld
finns jag inte längre
Du har redan allting

kall parkett mot ländryggen
skallbenet sjunker ihop och sorlar dovt
det är imorgon snart

hjärtslagen upplevs vissna,
med varje slag inifrån träffar ett utifrån
men det går inte över

jag låtsas längta,
jag har varit här förut
kall parkett mot ländryggen
snart är det imorgon

Evolutionen

mitt i evolutionen gjorde du din entré;
som en solförmörkelse
när jag var någonstans mittemellan
och du var på slutdestinationen
- stationen du hängt kvar på sedan dess

ofärdig plockades jag under våren
kall och stel och öm
för att skickas ned, huttrandes på golvet
ett eget helvete i någon annans värld
jag bar en krona av skam

vem hade jag varit idag
om inte du vänt allting avigt
om inte du hade vässat din blick i min hud,
skyllt din olycka på en flicka som inte ens var din
som inte ens var född

jag trodde att allt var meningen en gång
att jag föddes som en stor reva i molntäcket
guldkanten utbytt mot två fingrar
långt ned i strupen
ut med hatet i desperation

vem hade jag varit idag
om jag trott mig värdig liv
om inte du hade krossat dina flaskor mot mitt hjärta
utan att röra dig ens en centimeter
från ditt stålsatta fort

mitt i evolutionen gjorde du entré;
ödelade allting där du vandrade
berövade mig mina vingar, förankrade mig till världen
det verkliga lidandet
- där jag föddes igen

Fingeravtryck

Länge har jag vandrat bland de andra
De med långa fingrar som fläckat ner min hud
I världen där jag alltid var missanpassad
Hade de röster som viskade knastrande oljud

När deras vassa händer skar genom mitt kött
Blev alltid en djup längtan inuti mig uppväckt
Jag bar på något tungt mellan mina celler
En hemlighet inom mig som ville bli upptäckt

Var gång de snuddade vid mitt yttre
Lekte jag att jag var någon annan, något korrekt
Som de skulle nå, som de kunde förstå
Någon som skulle förtjäna deras kärlek och respekt

Jag använde mig av grovt sandpapper
För att sudda ut sotiga fingeravtryck från min hy
Var gång, lämnad med en länsad kropp
Attackerade jag mig själv med min egen avsky

När jag blickar tillbaka över helheten
Trots alla snedsteg, trots en dovt ärrad kropp
Har jag inget förlorat, inget är förstört
Snarare har jag skapat mig framtidshopp

Blodpropp

Min far har fastnat i mina blodkärl,

som en klump som bara växer

oavsett hur mycket jag springer,

hur mycket jag än flåsar och gråter

Min far har nog tappat greppet,

där han lägger sig på mina axlar

och barnsligt säger att det är hans rätt

att göra vad fan han än känner för

För min far ser inte sina egna fel

hur han trampat snett än en gång

bedövad i sina fötter blossar han

på sin adrenalinrusande undergång

Min far har fastnat i mina blodkärl

glömt bort att allt får konsekvenser

jag hör hans högljudda tystnad,

hans rättmätiga val att ignorera -

som våldsamt bedövar mig

Förintelsen

Jag ser bilderna av mina barndomsförebilder rasera
De underbara, ofelbara, räddarna av allt
Deras misstag smetar ut bläcket min värld är ritad i
Som tunga droppar sänker dem skeppet
Varje möte mellan papper och vätska, rätt och fel -
Explosioner som krossar mina fiktioner
Här, i det svarta havet förintas min fantasiverklighet
Drömmarnas roder splittras skoningslöst

Det är här ute, i floder av intet
Som man blir sin egen hjälte

Sorgekomplex

Jag antar att jag hade

komplex över min komplicerade sorg

för den var för påträngande, för tung,

den föddes ur ingenting

Jag gömde mig med den

så att ingen skulle känna den ruttna stanken

av komposterat hjärta, fuktskadad hy

så att ingen skulle rynka pannan

Rädd för att bli avvisad

att vara för tråkig att vara runt omkring

att vara för tung att bära, för stel, för stum

jag antar att jag skämdes

På nätterna när alla sov

vågade jag krypa fram, ut i världen

ömmande knän, bönande till natten

"snälla, jag vill inte lida mer"

Jag antar att jag var för ung

för att kunna hantera sältan på kinderna

och kanske var min omgivning oförmögen

att hantera trasiga själar

Jag antar att jag hade

komplex över min komplicerade sorg

kalkerad av minnen, inkräktaren i mig

född ur tortyren-

ingenting

Too many wasted years

I spent too many years with a man
Who could feed lies to my face
So I blamed myself for my jealousy-
For the doubts I couldn't erase

He fed his ego with the others
Those who kept me withered in anxiety
He made me believe I was the one;
I wish I hadn't been part in his variety

I spent too many years living his lies
He hid his infidelity behind my back
And watched how it burnt me-
He regarded my world turn black

All the games he played on me
Has truly got me mortified
I must've meant very little to him
Since he put the truth aside

I spent too many years with a man
Who only saw others when it was beneficial
Who had an ego that overcame all;
All his conquers were unofficial

All the eyes I must've met
Who knew just how I was cheated
All the eyes who knew who he was;
Egoistic and conceited

And don't you dare call it love
To hurt and mortify another
To betray over and over again
To cover it with smother

I spent too many years with a man
Who should have let me go long ago