i jakten på ögonblicken

som återställer allt 

två sekunder i tomhet

jag vill bara vila nu

förvandla mig själv

till en passiv åskådare

men även när jag blundar

känner jag skuggorna

som hänger över mig

jag försökte ta kontroll över livet
packa ner allt som skavde
bädda in min neuros i rutiner
så att den aldrig skulle få nog med luft
för att kväva mig

men vad gör ett inrutat livsutrymme
när allt annat är i oordning
i slutändan är det mina andetag som hämmas
av rädslan för att känna
i slutändan är det
min ångest som har tyglat mig

jag känner det krypa
mellan mina hudlager
ner för ryggraden
upp för armarna
som om små insekter
invaderat min kropp
och inga terapitimmar
kan rädda mig nu
darrande händer och
skälvande ben
det är bara att blunda
och vänta
det är bara att önska

det isar i bröstkorgen
och jag förundras
när livet gått vidare
och skuggan lyfts av ljus
leenden brutit igenom min gipshud

jag blundar
de säger att man kan lura sig själv
att känna glädje genom ansiktsmuskler

min emotionella ovana
lika givet som att cykla
eller läsa eller gå
sitter den frusna smärtan
i grunden av min varelse
det går inte att glömma bort
hur man gör

någonting fräter på min näthinna
dessa sömnlösa nätter
brister ut i volymbräckande panik
för trött, sliten och tärd
andetagen- enbart akustik
en sång utan syre

jag har tagit mig ned på jorden

vandrar mörka, leriga dagar

med en svart sol på min rygg

             
                   och jag känner

för mycket för fort för våldsamt

andas koldioxid och gift

hjärtat bultar ut en morsekod

men ingen

                           hör mig

stryker orden ur min panna

som svettkristaller glittrar dem,

blädas dem,

och jag

                       förstår inte

relativitet är oväsentligt

när vi bygger världen av små hål

som oändligt djupa prickar

det går bra nu
jag har läget under kontroll

maniska kväljningar
hårt stängda ögonlock och
tårar i duschen

låt mig ömsa min hud
krypa ut ur detta hölje
som ska vara jag

mellan hjärtat och revbenen
är det solförmörkelse
skuggorna växer på insidan
konsumerar solstrålar
förvandlar dem
till darrningar
som går mellan mina hudlager
likt elektriska stötar
jag ser mig själv sakta förvandlas
till död vävnad
förmultnat kött
det är solförmörkelse i mig
om du inte tittar bort
tar den dina ögon

jag slungas in i blinda fläckar
stålsätter mig inför nästa
emotionella eruption
som sinneseklipser
jag ser bara en strimma
av verkligheten

rädslan för att bli genomskådad
med mina konstgjorda andetag
jag är bara
en orealistisk replika
av en människa

nervmeddelanden skickas ut
oljudet av elektriska impulser fyller mitt huvud
jag är en slav under min kemi

min kropp har inga gömställen
inga lemmar som fristad
hud som höga cementväggar

nervarmén kommer för att erövra
och de tar inga fångar

i askan målar jag ett självporträtt
suddar ut och målar om gång på gång
jag saknar väl fantasin
att använda dessa gråskalor

om jag hade varit tabula rasa
fri från inbrända konturer
hade jag avbildat mig själv
som ickeförkolnad

inatt drömde jag att jag fortfarande 

hade dina händer grävandes i min hud

trots mina protester 

att jag var fängslad i din famn

och hatade mig själv 

mer än jag hatade dig 

jag drömde att jag föll ner i avgrunden

flera våningar av mörker  

och längtade efter kollisionen

följ min hand med blicken 

när jag räknat ner från tio

vaknar du kallsvettig 

orden bygger ett luftslott
vi pratar om allt
förutom märkena på väggarna
en viskande påminnelse
ett minne av våldet

jag undviker ögonkontakt
för i hans blick
ser jag bara blåmärken
och avslitna hårtofsar
i badkaret

en gång är ingen gång
och blåmärken bleknar
i slutändan axlar jag skulden
för att jag inte låtsas helhjärtat
att jag glömt

minnen fastnaglade i väggarna
som min mor brukade prata om
som malar förtär de en långsamt

lär mig konsten att släppa taget
för jag hemsöks varje dag
trots alla år som har passerat

minnen fastnaglade i huden
som en blodförgiftning
lär mig konsten att gå vidare

låt mig bemästra nuet

mina leenden är ihåliga
allt som var jag
har läckt ut genom mina porer
du har vridit ur min kropp
som en disktrasa
med din blick
med dina ömma smekningar
så hårda och kalla

vi speglar oss i varandra
men jag lyckas inte se någon helhet
genom något ögonpar

jag praktiserar självstympning
separerar känslor från tankar
och jaget från min kropp

som ett barn som river av vingarna
från flugor och fjärilar
utforskar delarna för sig

men varken i mina tappade vingar eller
min smärtkonvulserande kropp
ser jag mig själv

jag sätter [nuet] inom parentes

som att jag tror att sen

så ska jag vila

om jag bara gör lite extra [nu]

så sparar jag tid till senare

som ett monster som växer

jag ser varken var det börjar

eller slutar

som frankenstein

skapade jag ett monster

som jag inte kan kontrollera

vars andetag 

kväver mina

jag klipper nervtrådar

letar efter den där rätta sladden

som desarmerar bomben

fingertoppskänslan 

som svampliknande spröt

långt utanför hudens gränser

allting registreras

blir till oregelbunden puls

blodklumpar i höger förmak

jag söker bedövning

för dessa brännskadade organ

det snöar
varje andetag spränger bröstkorgen
och jag vet att jag inbillar mig

du går barbent
lapar sol och svalkas av vinden
lättsamma kyssar på frostbiten kind

inuti mig
bär jag ett isberg, som river upp lungorna
du kan varken se det
eller smälta det

min hemlighet
köldskador från förr i tiden
från män med ihärdiga händer
och isande blickar

min skam
lämnad med en urholkad kropp
bestulen på alla inre organ

den är inte min
inte nu längre

kortisolnivåerna ständigt i toppen
rödmarkerat område på skalan
allting går så fort
eller långsamt
är det jag som går för fort?

jag är ett urverk som vrids upp för hand
men aldrig tickar ner
jag kan inte visa tiden
för jag hålls inte bunden av dess lagar

jag vill bara stanna
vila från det ständiga tickandet
ekandes i min bröstkorg
min urtavla är rödmarkerat område
utsmyckad med varningssymboler

med andetaget
som en växande klump i halsen
toxiskt och hårt

hela livet har jag hävt bröstkorgen
bänt den upp och ner
kontrollerat mina lemmar
lagt band på darrande händer

nagelmärken i huden och
bitmärken i tungan
drar ner ärmarna på tröjan
lugn lugn lugn andas

med andetaget
som ett vakuum i lungorna

nostalgiskt illamående

som om jag gått i cirklar hela livet

kompulsiva fotsteg
som lämnat blåsor på hjärtat

igenklistrade ögonlock
livsdrömmen jag inte kan vakna från
mitt inre är ett koncept
som jag inte får grepp om

riv loss denna hinna

som växt runt mig

lagt sig som ett extra lager hud

lika syrefattig som cellofan

min självbevarelsedrift

vänder mig avig

taggarna inåt

jag knackade inte på dörren
men mitt hjärta knackade i min bröstkorg
dunk dunk dunk
jag mötte aldrig hans blick
utan tog dig under armen
och vi flydde
från ditt hem

lindans

om jag bara kunde, så skulle jag säga något
de bara väggarna skulle vika sig
som ett korthus som faller av min andedräkt

om jag kunde tippa vågskålen
skulle jag inte balansera på knivseggen
med skräcken intryckt i strupen

jag skulle rasera världen som omsluter mig
för att finna en annan
jag skulle falla, för att välva mig

kan jag tillåta mig själv att drömma
och längta efter någonting vackert
att fylla dessa tomrum med
som jag ständigt städar ur
där minnen ekar

kan jag tillåta mig själv att glömma
och skapa någonting nytt
att le utan skuldkänslor
skratta som en kalldusch
urholka det förgångna

kan jag unna mig själv livet

jag svävar två centimeter ovanför marken

tiden är mitt fängelse 

ticka iväg mig 

jag tävlar mot mig själv i att hålla andan

vem är bäst på att spela död

släpp allt det jordliga

jag leker inte stöta golv

låt mig förlora nu

jag vill röra världen

atomerna av mitt liv har frigjort sig

allt som blev till fel med dig

har nu blivit tillåtet

det är enklare att stå i stormens öga

än att gå vidare

här ute river vindarna mig

atomerna som uppgör mig har frigjort sig

den jag blev till med dig

står i upplösning

alltid en sekund i förväg

som att läsa livet mellan raderna

i en bok där alla sidor är i oordning

jag slickar sår som redan läkt

i väntan på deras återuppståndelse

under huden

svaren på alla mina frågor

finns under huden

om vi bara öppnar lite

så får du se

alla hemligheter

sparade i blodkärlen

och jag kan måla världen

med min andedräkt

den avslöjar

alla dolda ansikten

som vandrar i mitt huvud

alla döda röster

som jag bär med mig

jag har de rätta orden

på tungan

om jag bara uttalar dem

så kommer korthuset att rasa

taktila minnen

jag har ömsat all min hud
hur många gånger som helst
har jag återuppstått

men mitt huvud snurrar mig tillbaka
till dina sandpappershänder
taktila minnen som ekon

jag är fortfarande skändad
och din blick finns i alla ansikten
en evig fläck på min hornhinna

låt mig lägga dessa år mellan oss
och låtsas att jag glömt
ge mig ett andetag av frihet

andas ut

jag har hållt andan hela året
gått med armbågarna utåt
längtat efter lågorna

jag har vänt mig själv avig
dragit i alla mina sömmar
i jakt på hjärtslagen

tystnaden skrämmer inte längre
det här är min gräns
här slutar jag

ett år har lämnat mig
träningsvärk i lungorna

Sätt dig ner,
ta det från början
med alla misstag du någonsin gjort
alla människor du sårat,
alla gånger du spillt ditt blod,
allting du förstört -
och tänk inte en endaste sekund på att ljuga

Alla andetag du stulit
utan rätten till luften
ska betalas tillbaka

i watch you from a distance
afraid to get too close
to hear the screams
in your breaths
every echoing thump
could be your heartbeat
or a fist
click, click

in your eyes

i see nothing but bruises

Jag föddes utan fallos
så vad jag än säger
saknar tyngd och mening

hur jag än ser ut
så har jag inte nått idealet
blickar som osynliga måttband

mina nej betyder ja
ja tack varsågod ta en bit av mig
jag äger ändå inte denna kropp

jag kommer vara duktig
för att bevisa mitt värde
prestation i varje aspekt av livet

jag kommer att ticka
långsamt närma mig
ett vårskrik som raserar allt

I've been resetting my mind every morning
the same lines of reasoning wiped out
within the twenty-four hour frame I reside in

I sense destruction in the morning sun
and death in the shades of night
this feels like giving up - what a relief

Time-travel

I wear my emotions on the outside
And my history on my body
Ingraved moments on my skin
Buried sentiments within

I've built myself a room
Separating me from the past
Where I crouch to not slip through the cracks
To not get swallowed, carried back

I'm a wandering time traveler
Unwillingly I live now and I live then
Long gone moments put on repeat
It doesn't make sense, my steps are offbeat

I cannot move with the rhythm
I've lost my ground, a timeline in disarray
My past is always present
A forever reoccuring event

Father figure

I know you wish you could care
And I know it's nothing you can choose
You claim you love me eternally
I'm sorry to drop the news
But I see right through you

Too many birthdays forgotten
I don't mean to sound condescending
But I've always waited for your attention
And I'm done pretending
That I matter to you

To awake is bittersweet

I keep my head above the surface

For when I sleep I face defeat

I wish not to play with fire

I want my body to be scorched

For in my dreams I'm always elsewhere

night terrors

i know i once remembered clearly

every second, every heartbeat

like a drum trapped inside of me

giving away that i was wide awake

i remember i measured my breaths

and staring at an unlit table lamp

how i tried to reason with myself

and i know i once could recall it all

it's okay, it's over

let's never mention it again

it's okay, i'm fine

how could i forget?

the modern arks

the race of Noah
carries specie after specie
into modern arks

but not to save them
from an angered god
eradicating life

for the race of Noah,
an earthly epidemic
has destructive blood

human-friendly habitats
reigns this celestial body
into standardized life
on an undiverse earth

we created glass cages
desinfected rooms
where we keep species
that we've wiped out

inside-out

my spine sends me tiny messages

stand up - move on - reach out

the noise of electric impulses

fills my head

no matter in which limb I hide

the tip of my finger - my left lung

my brain sends it's army of nerves

to conform me

disrupted dialogue
our communication is one-sided

in the end, I am always discovered

kept imprisoned

death

so it's been five fucking years
and thoughts of you still drain me
your absence, it still reigns me
I sometimes visit the hell we met in
but only for a minute
for would I enter with both of my feet
I'd lose my grip, I'd face defeat
would I return again
I'd suffocate

glömmer, glömmer inte;
när du plockar hårstrå för hårstrå från mitt huvud
i slutändan är det bara slumpen som styr

vi sitter bakom rutan;
vi betraktar stormen, ser våra delade minnen regna
som om vi såg in i ett akvarium och räknade droppar

om det vore så enkelt;
hade vi kunnat överlämna oss själva till chansen
men jag minns som ett tusen kliande myggbett

Självporträtt

mina tankar skriker

och jag har slutat leta resonans

i någon annans blick

i avstånden mellan uttalade ord

hälsosamt destruktivt

med en ljuddämpare i mitt bröst

ekar tomheten istället

inkapslade i stumma hjärtslag

jag har tappat fokus

utan destination vaknar nya tvivel

livslust är för bräckligt

en låga jag ständigt får föda

korrupta anletsdrag

ibland lurar jag inte ens mig själv

jag är avväpnad

men kommer aldrig bli harmlös

Perspektiv

jag har slutat känna

efter

all reparerad hy

copy paste

när jag tittar in

ser jag en sandstorm

rampljuset

släck min törst

jag har förstått

vänt ryggen mot scenen

jag kan inte leva

om jag ser på

I hate myself every night

when I undress my face

and turn off the lights

I race against my mind

to fall asleep before it grows

before my rib cage swells

every night

I despise

the flesh I lay on the bedside table,

the marks I leave everywhere I am,

this sleep is poison

No! You've grown
- Bitter?
New message:
Weary

Wear me
Like a noose

döden på en tisdag
är ett slag i magen
även om man kryssat för varje dag i kalendern

Ideal

Ett finn crisp innehåller 25 kalorier
vid det här laget har jag utvecklat en egen taktik
för att inte tänka på det
som att titta rakt in i tapeten när jag klär av mig,
med ryggen mot spegeln

Nästa Sekund

Inom alla ting finns det en djup avgrund
Halkar du i så går det bara nedför
Du kommer bära mörkret som en tumör
Som aldrig kommer ge dig en fridfull stund

Nu är jag fylld av ilska och tung avund
Kan ej balansera mitt tvära humör
Var jag än befinner mig, vad jag än gör
Så väntar jag alltid på nästa sekund

Och ja, nog har jag blivit ganska bitter
Mina mardrömmar bräcker samtliga mått
All den skräck och ångest som jag besitter
Sorgligt medveten: man skördar vad man sått
Och jag planterade grus och glassplitter
Hur kan jag då förvånas av vad jag fått

Taurus famn

Jag är en austronaut inombords, bor under orions bälte och cassiopeias tron
framför lågorna finner jag min egen frizon, där jag eldar tankar som klöser i mitt huvud
även när det är minus trettio grader så reser jag i universum
en miljon ljusår bort, för att få lite andrum
och jag kraschar gång på gång in i plejaderna
vilar mellan raderna, mellan dinosaurierna och nomaderna
mina ord är inte mer än ett koncept
en hjord av tankar rusar genom mig
för det finns så mycket ouppklarat här,
så jag släpper varat, existerar uanför mina rädslor och mina besvär
jag släpper huden, benen, blodet och mitt namn
och jag lägger mig i taurus famn

När jag var en flicka brukade jag implodera
för jag kunde inte riktigt sortera alla intryck
alla känslor blev en storm, en stor tornado
Sedan sprack horisonten, och ingen märkte någonting
I efterhand har jag sagt mig till mig själv att jag bara hade otur
För jag var askungen och behandlades som ett skadedjur
redan när jag var 9 år gammal föll domen
och i fem år trodde jag, tills benen gav vika
och nu äter jag zoloft och lyrica och allt är mycket bättre
även fast jag inte finner sinnesro, så vill jag väldigt gärna tro
att en dag, så kommer jag dit
och jag är sällan missnöjd, trots daglig oro
trots att jag är lite sinnesförvirrad, lite av en eremit
för jag kan resa i tiden, jag kan andas stjärnstoff
jag har tillgång till eldens hamn
och ibland kan jag släppa huden, benen, blodet, och mitt namn
och vila tryggt i taurus famn

Brev från framtiden

Det började i början av 2000-talet, men det är svårt att säga när exakt
Med FRA-lagen skrev svenska folket på ett kontrakt, som var mycket svårare att dra sig ur än vi trodde
Nu, talar ingen längre om terrorister i mellanöstern, alla som fångas är på våran egen mark, inom våra gränser
Och deras brott är deras åsikter, terroristiska influenser,
får de tala fritt, kan det få ödesdigra konsekvenser
Nu, är alla misstänkta, och ingen känner sig längre säker, för vi alla tänker det vi inte får uttala
Så vi är alla illegala i våra huvuden, (förutom några få, ideala medborgare)
Men vi vet inte vilka dem är
För det är dem som tjallar på de som råkar anförtro sig åt fel person
Sedan försvinner dem... men ingen vet egentligen var dem hamnar

Men vi är fortfarande en demokrati, det är tillåtet att skapa opinion
Man får tycka vad man vill, enligt våra ledare
Och vissa gör det, om sjukvård och bensinpriser, utan att de blir omringade av poliser
Det är bara vissa åsikter som räknas som blasfemi, och du bör fan inte tänka dem tankarna
Som rätten till en transparent stat, eller rätten till att få vara privat, eller önskan att slippa bli soldat
Och du bör fan inte ifrågasätta något rapporterat attentat, för konspirationsteorier vill du väl inte ha i garderoben?
Du vill väl inte bli påkommen med löjliga fantasier om ett annat samhälle, där du får tycka vad du vill
För jag ska säga dig att det finns inget sådant ställe kvar på våran jord!
...men ingen vet, egentligen, om det stämmer

Det har gått femtio år nu, sedan IPRED och NSA,
Och det är faktiskt lagar som tillträdde för våran säkerhet, även om de inskränkte våran integritet
För nog är det väl bättre att leva än att dö med frihet? (Det är vad jag har fått lära mig.)
Vi har det ganska bra ändå, även om det inte är tal om utlandsresor utanför turistställen
även om man inte får gå omkring hur man vill sent på kvällen, även om nyheterna kan jämställas med reklam
och kristendom, judism och islam är helt avskaffat
så får man i alla fall gratis utbildning, och vi får jobba med (nästan) vad vi vill
och det är nästan rörande,
att vi var tionde år i april, så går vi och röstar på våra skenval
men har inte bytt president på trettio år, han kanske är ordförande för båda partierna
....ingen vet egentligen vad som skiljer dem åt

Om vi hade vetat vad som skulle hända tvivlar jag på att en enda människa
skulle varit tyst

Du har inga broar bränt

Du har inga broar bränt, fastän de står där i ruiner
Och spelar det någon roll för dig - när det ändå inte är du som ska passera dem - du kallar oss; att marschera dem!
Allt det som hänt, ansvarar ingen för, och du förstår inte, att det ibland är fel att INTE agera.
Där står du passivt agressiv, säger att du har ryggen fri, men
varför, måste du då försvara dig?
Med smygelaka kommentarer, behandlar du oss som utbytbara, bryter ner vår kritik med din jävla retorik
Fattar du inte skillnaden på fakta och etik?
Men, vi är din enda barnaskara
Och varför, betyder vi inte mer än såhär?

Du säger "sluta upp med det där! jag älskar er mer än något annat på denna jord"
Men dina gärningar lever inte upp till dina ord!
Tro inte att vårat band klarar vad som helst, bara för att vi är skapade ur ditt kött, ur ditt blod
För vi kommer fortfarande i andra hand
Ska detta repareras så är det på dina villkor - vi ska helt enkelt gilla läget
Jag trodde du hade lärt dig mer av allt som hänt under dessa år

Nu skulle du troligtvis påpeka, att det är jag som inte förstår, att jag inte ser hela bilden
Och jag kan aldrig vinna mot dina argument
men bara för att du vinner varje diskussion, varje krig med ord, så betyder inte det att du har rätt
Ser du inte att det stigit dig åt huvudet?

Du har inga broar bränt, fastän de står där i ruiner
Vad som är gjort är gjort, jag ser min del, jag ser att jag också gjort fel
För jag stod bara envist och betraktade branden, min tystnad förlamade stämbanden
Du vill inte ta ansvar,
Du vill bara glömma och gå vidare, men utan att ta oss på allvar
missar du att se att skadan är större än den någonsin varit förut

En dag vaknar man bara,
och finns
Blicken likt ett tomt papper
Forskande
Som en rejäl blackout
Så vaknar man

Du

full av förakt
förlorar ingenting
när du begraver ännu ett minne

en egen värld
skriven av dina händer
mer likt en labyrint i ditt eget sinne

ingenting rasar
när du låter det falla
ögonen öppna men du ser inte

i din värld
finns jag inte längre
Du har redan allting

kall parkett mot ländryggen
skallbenet sjunker ihop och sorlar dovt
det är imorgon snart

hjärtslagen upplevs vissna,
med varje slag inifrån träffar ett utifrån
men det går inte över

jag låtsas längta,
jag har varit här förut
kall parkett mot ländryggen
snart är det imorgon

Evolutionen

mitt i evolutionen gjorde du din entré;
som en solförmörkelse
när jag var någonstans mittemellan
och du var på slutdestinationen
- stationen du hängt kvar på sedan dess

ofärdig plockades jag under våren
kall och stel och öm
för att skickas ned, huttrandes på golvet
ett eget helvete i någon annans värld
jag bar en krona av skam

vem hade jag varit idag
om inte du vänt allting avigt
om inte du hade vässat din blick i min hud,
skyllt din olycka på en flicka som inte ens var din
som inte ens var född

jag trodde att allt var meningen en gång
att jag föddes som en stor reva i molntäcket
guldkanten utbytt mot två fingrar
långt ned i strupen
ut med hatet i desperation

vem hade jag varit idag
om jag trott mig värdig liv
om inte du hade krossat dina flaskor mot mitt hjärta
utan att röra dig ens en centimeter
från ditt stålsatta fort

mitt i evolutionen gjorde du entré;
ödelade allting där du vandrade
berövade mig mina vingar, förankrade mig till världen
det verkliga lidandet
- där jag föddes igen

Fingeravtryck

Länge har jag vandrat bland de andra
De med långa fingrar som fläckat ner min hud
I världen där jag alltid var missanpassad
Hade de röster som viskade knastrande oljud

När deras vassa händer skar genom mitt kött
Blev alltid en djup längtan inuti mig uppväckt
Jag bar på något tungt mellan mina celler
En hemlighet inom mig som ville bli upptäckt

Var gång de snuddade vid mitt yttre
Lekte jag att jag var någon annan, något korrekt
Som de skulle nå, som de kunde förstå
Någon som skulle förtjäna deras kärlek och respekt

Jag använde mig av grovt sandpapper
För att sudda ut sotiga fingeravtryck från min hy
Var gång, lämnad med en länsad kropp
Attackerade jag mig själv med min egen avsky

När jag blickar tillbaka över helheten
Trots alla snedsteg, trots en dovt ärrad kropp
Har jag inget förlorat, inget är förstört
Snarare har jag skapat mig framtidshopp

Blodpropp

Min far har fastnat i mina blodkärl,

som en klump som bara växer

oavsett hur mycket jag springer,

hur mycket jag än flåsar och gråter

Min far har nog tappat greppet,

där han lägger sig på mina axlar

och barnsligt säger att det är hans rätt

att göra vad fan han än känner för

För min far ser inte sina egna fel

hur han trampat snett än en gång

bedövad i sina fötter blossar han

på sin adrenalinrusande undergång

Min far har fastnat i mina blodkärl

glömt bort att allt får konsekvenser

jag hör hans högljudda tystnad,

hans rättmätiga val att ignorera -

som våldsamt bedövar mig

Förintelsen

Jag ser bilderna av mina barndomsförebilder rasera
De underbara, ofelbara, räddarna av allt
Deras misstag smetar ut bläcket min värld är ritad i
Som tunga droppar sänker dem skeppet
Varje möte mellan papper och vätska, rätt och fel -
Explosioner som krossar mina fiktioner
Här, i det svarta havet förintas min fantasiverklighet
Drömmarnas roder splittras skoningslöst

Det är här ute, i floder av intet
Som man blir sin egen hjälte

Sorgekomplex

Jag antar att jag hade

komplex över min komplicerade sorg

för den var för påträngande, för tung,

den föddes ur ingenting

Jag gömde mig med den

så att ingen skulle känna den ruttna stanken

av komposterat hjärta, fuktskadad hy

så att ingen skulle rynka pannan

Rädd för att bli avvisad

att vara för tråkig att vara runt omkring

att vara för tung att bära, för stel, för stum

jag antar att jag skämdes

På nätterna när alla sov

vågade jag krypa fram, ut i världen

ömmande knän, bönande till natten

"snälla, jag vill inte lida mer"

Jag antar att jag var för ung

för att kunna hantera sältan på kinderna

och kanske var min omgivning oförmögen

att hantera trasiga själar

Jag antar att jag hade

komplex över min komplicerade sorg

kalkerad av minnen, inkräktaren i mig

född ur tortyren-

ingenting

Too many wasted years

I spent too many years with a man
Who could feed lies to my face
So I blamed myself for my jealousy-
For the doubts I couldn't erase

He fed his ego with the others
Those who kept me withered in anxiety
He made me believe I was the one;
I wish I hadn't been part in his variety

I spent too many years living his lies
He hid his infidelity behind my back
And watched how it burnt me-
He regarded my world turn black

All the games he played on me
Has truly got me mortified
I must've meant very little to him
Since he put the truth aside

I spent too many years with a man
Who only saw others when it was beneficial
Who had an ego that overcame all;
All his conquers were unofficial

All the eyes I must've met
Who knew just how I was cheated
All the eyes who knew who he was;
Egoistic and conceited

And don't you dare call it love
To hurt and mortify another
To betray over and over again
To cover it with smother

I spent too many years with a man
Who should have let me go long ago

Revbensburen

Jag krossade barriärerna vi byggt
För att klättra ur min revbensbur
Där jag spenderat oändliga timmar
Pressat kindben mot bröstben

Ömmande, bultande frihetsdrömmar
Hämmade av lättantändliga andetag;
Skulden när du smekte mina skråmor
Vi rev oss alltid på varandra

Reflektionerna på ögonlocksinsidan
Mörkret visar avskalade sanningar
Jag pressade möra ben mot varandra
Stängde alla vägar in till mig

Barriärras och bitter frihetssmak
Precis som jag föreställt mig det
Tiden kräver många fler timmar
För att bleka blåmärkta kindben

Jag ser en framtid i horisonten
Benhögen stirrar på min ryggtavla
När jag styr ömmande fotsulor bort
Mot bländande frihetsvaksamhet

Tyst Melodi

Mina ögon etsar sig fast i dig
Jag tappar kontrollen över mina blickar,
mina lemmar, mina leenden
Jag skjuter tanken långt bort
På konflikten mellan verklighet
Och detta maskhål i den

Jag faller mellan dina revben
Hög på fingertoppars melodi
Men när musiken stannar
Står jag ensam i stormen av mitt sinne
Med en fot i våran bubbla
Och en fot i en kall verklighet

När musiken stannar
Imploderar min bröstkorg igen
Mina dansande händer
Blir till darrande händer
Och luftgasen som jag andas in
Blir till brännande syre

en hemlig värld

Det finns en hemlig värld i din säng,
under ditt täcke blomstrar mystiken


En trappa ner
hälsar jag på verkligheten
Som en hammare mot min bröstkorg
En tsunamivåg som förstummar alla rörelser

Här nere
väntar den blå ångesten
Med knivar riktade mot mitt mellangärde
Gång på gång kliver jag naivt in i plågorna


Det finns en hemlig värld omkring dig,
där glömmer jag det mörka
där dina ögon kittlar min insida


Här nere
väntar självhatet
En pågående självdestruktion
Inifrån och ut, förtär den mig

Jag ber om tillträde
Stunderna då jag blottar mig själv
Och du välkomnar allt jag ger
Blir en tunn spricka i min verklighet;

En kontrast till min realitet

Våran Grav

dina kyssar hade alltid en bitter bismak
liksom hur mina läppar smakade salt
av fyra år i hålet som vi grävde
där jag väntade troget

du var alltid upptagen med trivialiteter
där du gick, omgiven av ditt eget buller
ibland såg du ned på mig, log,
förklarade din kärlek- gick

ibland kom du ner på en kort visit
berättade om hur otroligt glad du var,
för att jag var där med dig
för att vi var-

dina kyssar hade alltid en dödlig arom
du såg på mig genom en dammig hinna
kanske var det därför du inte märkte
att jag var där själv

jag fyllde min mun med jord varje dag
för att dämpa den bittra smaken när jag
såg upp- ut- såg ljuset
där du vandrade

                               utan mig

Heartbeats

Heartbeats - your heart is beating me
I wasn't supposed to give in
My inside cracks open with every breath
I stand here, revealing my skin

I'm terrified - I've seen this scene
Each time I painfully choked
And for every shared touch
More angst always awoke

Dizziness - I tremble before you
And only indifference is reflected
Help I need help I need air
Was this really unexpected?

Heartbeats - I'm completely infected

Sunburned

The sun decends to haunt me

Not leaving a single shadow

No escape from the burns

Of thruth, that it deals me

My eyelids glows red

When I try to evade it

But my inside already ignited

And reality flickers in my mind

Anxious Essence

You could summarize my life
With words like terror and fear
I was always so anxious
And I seem to be a light-year
away from being free

Every day I face the torture
Going on under my skin
Like cloaked demons invading
Shaking all that's within
me, what you cannot see

It seems to be a part of my essence
Like I'm bent to worry
I've always been patient
But in the end, I want to bury
the life-style of dread

Hope seems to be slipping
Will I always carry this pain?
That I've tried so hard to loose
Will every future day contain
this inner torment?

Labyrinth of Desire

All of their wishes and desires
Vibrates throughout my limbs
Turns into screams in my breast
Deafening my own passion
It's a cursed compassion
That's having me distressed

'No' is the hardest phrase
That I could ever utter
My heart screams the word
That I'm not allowed to release
Instead my pulse would increase
And my desire stays unheard

For I never learnt the meaning
Of being my own individual
The angst is always greater
When I try to put myself first
There's still a sickening thirst
I just don't want to be the traitor

Annihilation angst

My ribcage is about to explode from the pressure
That never gets relieved
As I keep on tumbling towards distant goals
That yet are not achieved
I realize that all this time I was the one
Who had me deceived

Long ago, I decided to conquer my future
With any means required
I thought it would do with being aware
Of what I really desired
Yet the days move on too quickly
And that motivation expired

So my heart moans out of the inner torture
And my limbs won't obey
How did I lead myself here - in this vacuum
Why would I stray?
Everything important to me
I seem to push away

My ribcage has a bomb ticking within it
I try to lay low
Terrified that another wrong step
Would make it blow
Fireworks as I go under - look
It's making me glow

Retained Words

There's a whisper deep within me
That I enshrouded long ago
Back when the sky became a graveyard
For someone I used to know

I hid the words with aching care
Slowly, I swept them away
In a way they make history repeat itself
It's like I loose you every day

There's a whisper deep within me
That I'm trying to retain
Saving a compaction of everything
I'll say when we meet again

Waking dream

My mind flows in separate directions
Recoloring everything I know

I try to tame the beasts in my chest
I wish to breathe, I want to grow

Yet I find myself in the same old terror
Each tarnished step burns and aches

My mind splits and shatters before me
Each thought turns into quakes

I must've brought my nightmares with me
When waking up in this brittle reality

I must've stored the acid in my rib-cage
Filled it up with pure brutality

But these trembling limbs are my normality
And I think sanity might be a triviality

Slipping Acid Thoughts

Is that you bent over the edge
Between sparkling decadence,
Coalesced memories and dreams,
Deciding where to lay all sense
Patching yourself along with
Soft and bitter evanescence,
In a way - searching for reason
Secretly contemplating coincidence

Is that you glancing at your shadow
Lost in the limits of gravitation,
Diminished cause, damaged effect
Fragments lacking destination
History-phobic, addled comfort
Retrieving holes on imitation
Shielding from implication - are you
Watching your mind in disintegration

Luckor

En flicka som
spelar spel med sinnet
som bedrar minnet

Snälla, finn ett
fel i hennes ögon

se hur dagen blåser
bort - hon springer i skräck
I svindlande psykoser

och ansikten blinkar
i svällande brunnyanser och
talande turkoser

Snälla, finn ett
fel i mina minnen

Sökandet efter min essens
i fragment av en våldssekvens -
mina ögonlock försvann

Vi reser genom svarta hål
håll i dig, det blir turbulens
Jag hittar inte rätt frekvens

Bilder stulna från min hornhinna
- ingen här kan påminna

I nervtrådarna var något intvinat
väntades, redo för att sluka
allt jag tror jag såg

Men långa fingrar är aldrig ödmjuka
när de har makten att ta -
makten att missbruka

Contradictions

I regard a story on repeat
Once again, my world is quaked
What broke too long ago
Still lingers in me, not awaked -
This hunger never fades

As truths are shattered
I relish to experience to be real
Placid storm on rampage;
These emotions I cannot seal
The hunger pervades

I regard a story on repeat
This chaos has got me seized
I don't want to evaluate
This hunger needs to be eased
It could starve for decades

Reversed delight conquers
I cannot be pleased

Mitt bröstben kokar
Jag är trasig,
glömd,
gömd
För mycket
för att andas

Consolation

This state of mind I'm in has lead me
On a path quite different from the one I desired
I used to fight back against this evil within
But I assume I've thought it over, I've grown too tired

For there is no such evil I can win against
The way I see it, I cannot fight the air like that
Putting my energy on the wrong place
The past years, I'm the one I've been striking at

For my inner to one day be mended
I must drastically exchange my attitude
For something productive; instead of sowing bitterness
I should fill my heart with blooming gratitude

And I must learn to accept whatever
Life decides to teach me - this is my role
And when I think about it on sleep-deprived nights
I guess it seems that none of us will ever be whole

Aberration

A handful of bittersweet down my throat
A vaguely sweet flavour for a bitter cause
To proceed ahead - I'll force open my jaws
Reason conquers, emotions way too remote
For sense made the better draw

My heart disconcertingly lingers in the past
To face the day, I force my eyes open wide
I want to be caught, I want to be untied
Yet I resist - inside, all memories massed
Today and yesteryears, they collide

I guess I recieved the clouds I deserved
For I misread the substantial similarity
So I absorb this bitter kind of clarity
To keep the core of my courage preserved;
I will always try to pursue verity

Superficial Solitude

Well-known, hissy whispers
Physical touches like
Superficial shocks
Numbing the solitude,
The void
I live too momentarily
Forgetting for now
Recoiled back the next second
I search endlessly for
Whispers to sedate my hunger

Bloodletting

When I drop my intestines on your floor
Will you laugh- will you be disgusted?
Search my face with burning scepticism
Realize that I'm way too maladjusted?

If I say then that I've been waiting
That there wasn't room inside of me-
That something had to go eventually
Would you ask me to leave you be?


Gazing at my guts that make out patterns
Where our only limit is imagination
Would it hold sympathy and affection,
If I'd distinguish your soul's vibration

Right then, when my filth is exposed
Could my shame ever be relieved?
And would all your impressions of me
Mean nothing- everything you believed


Explaining how I've been knowing how
Everything in me would have me burst
And that I've walked with horrid ideas
As my mind anticipated the worst

If I would tell you everything like that
How my angst is like another dimension
That cannot fit within my aching body
Would I really have your attention?


If I would enter a state of muted shock
I assume you'd show me your dismay
Like I picture two worlds fiercely colliding
And I'm pretty sure you'd walk away

Merged Memories

Memories that are nailed to the walls
My mother used to mention them
That was why we had to leave, she said
She felt they were consuming her

Some years later I found myself there
Memories had merged with the concrete
Where I had been living for years
And I walked through painful memories

There must be an art of letting go
Since it's so much harder than it seems
I never felt nostalgia - but nausea
We could've pretended nothing happened

I left the concrete that wore the past
Ghouls play the drama all around me
Vivid images I never could forget
Seizing my concentration, my motivation

Perhaps the memories united with my skin
Maybe embarked my blood vessels
There should be an art of moving on
For if it was an art, I could master it

Prensence of Future

Tomorrow never has the time to wait
For someone who's stuck in yesterday
It's hard to move on forward when
Bones are smashed, when limbs won't obey

To struggle to stay one step behind
Yet never dare to loose motivation
You were passed down to your lane
It's your mission - your damnation

Tomorrow never has the time to linger
For those of my kind; who never keep in pace
When your past seems morbid, out of tune
It's hard to see life as just a temporary phase

To choose what is your destination
Also to head for that direction
It may not be what you expected
There's no such thing as perfection

Tomorrow never has the chance to choose
A goal, a mission, a purpose to start from
While you hold your own power
As you may decide what to become

The Butterfly Effect

Whatever bleached
my dreams - they are now like a
butterfly with a

set of pale wings
Mournfully taking each wing-beat
with ignominy

Creating chaos,
burning colour along with
vitality - yet

another wing-beat
To force destruction on
the rest. I dream just

like the butterfly
creating armageddon
With air, with grey, with-

out realization

Horror

The world around me keeps contracting
Tuning in with the colours of the night
I'm searching for something distracting
A delicate shred of hopeful light
As I squeeze my kneecaps tight

To stay in reality, this thing called sanity
To never give in to my disorder
While receiving this twist of inhumanity
And keeping my mind in order -
Always balancing on the border

Tripping on the edge of nightmares
Hell and heaven ghoulishly combined
Where I loose control, where it ensnares
Madness along with fears, entwined
Delusional or not - I'm too blind

As the angst crawls out of every pore
Manifested as insects creeping on my skin
I scratch my body burning red, I can't ignore
It absorbs me increasingly, just can't give in
Just another struggle I must win

Eventually it'll end - for this time
I know it'll strike me again and again
Exhausted, I pound my heart in grime
The motivation I utterly have to maintain
For the harmony that I'll one day obtain

Klarhet

Jag sliter lös min
hud; för att blotta skuggan
den döljer - såsom

solen bemantlar
sanningen, vilseleder,
fräter hornhinnan

Blekta bilder som
försvunnit, vinden tickar
Vrider sig, kväver

tankar jag inte tänker

Thoughts of Fairytales

My thoughts are wandering
In and out of my brittle mind
To taste the flavour of the world
All expressions - still unrefined

They heedfully take their steps
To grasp all kinds of views
That the world has to offer
They are still way too diffuse

They thirst for new aspects
To curiously and slowly inquire
Wishing to ponder, reflect on about
Anything - whatever would inspire

To fill my skull with new ideas
New ways to use my blinded eyes
They tread with care to find new ways
Where I sit here once again - to revise

Breaking Loose

I've shut my eyes for years now
Had a hard grip around the past inside me
Yet I have to break loose now
I'll hunt the joy that she denied me

I know I've resided for too long
In nightmares; prints from the past
Stories of horror dancing on my eyelids
My purpose was sadly miscast

To say I tried my best to loose her
In every reasonable sense
Would have me lying, forever denying
Of my sumbliminal defence

The reality wasn't real without it
When no one proved me my place
Obliterated my joyful mind -
Deprived me of my earned space

I know that I don't need to evoke her
To lead my life the right way
For I've chosen another path now
And my current value - I'll defray

Glödande Tankar

Mina tankar smattrar mot mina ögonlock
Som meteoriter som inkräktar på atmosfären
Som färdas från en värld till en annan

Som duggregn mot ett fönster en tidig morgon
Innan solen dragit dagens första andetag
Och eldat bort alla spår från igår

Mina tankar är små, brinnande vattendroppar
Som för ett okänt krig i rymden för de som sover
De skalar av verkligheten dess hud

Inunder kokar magma som mirakel

Explain Me This

Show me something I know of
Reach into your magic pockets
And show me something that hasn't changed
Something to prolong the past and
Forget the present for the moment

Show me something I once knew
That can prove to me that I'm still
The same loveable person that he loved
While he was breathing
The same person that wasn't enough

Show me a real reason;
Some sense in this rearranged reality
For this new air around me scares me
And I cannot quite relate
When he's just a shred of a memory

Kemi

Jag regnar in i dina armar
Skärvor av minnen och tankar
Du håller något trasigt så hårt
Att det nästan känns helt

Tiden försvinner när vi andas ikapp
Smulas jag sönder när du rör mig
Så är det bara aska -
Stoft från igår

Faithless

I cannot really blame you

Since I know that I'm wrong

The seam that broke the pattern

The tone that failed the song

Whatever made me so revolting

I missed something fundamental

That made me just not belong

That made my existence detrimental

And had I just been someone else

I wouldn't have had to inure

To accept my place in this world

To realize that I'm the one impure

You were the one who taught me

What was my rightful place

There's something bad inside of me

That I haven't yet managed to erase

Crumbling

This is how I'm crumbling
As we're wide awake, silently
caressing each other by mumbling
Loosing to each other
in dreams awake and asleep
where we are nakedly tumbling

This is how I'm breaking
You hold me hard but you can't
feel how our dimension is violently quaking
But you whisper to me
That we will be okay together
And you caress my body that's shaking

My reality is disrupting
You've again spoiled me the fun
that our breaths are always interrupting
But now it doesn't matter
Dreams and wishes I used to want
are washed away as my inside is erupting

Forget Me

Bittersweet yearning blooming in me
I feel the need of you near
Desire burning violently as we
Try to make this more clear

Oh fuck, I'm so terrified
How long have you been waiting?
I'm struck - I wish I had complied
Your affection is now abating

My longing turns to dwelling
It seems you are way stronger
I wring as you're exceling
I understand you can't wait any longer

I know that I'm not worth it
It's been paining you, my dear
I owe you the benefit
To move on, away from here

So tomorrow will brighten
Sometime I'll get past this
Stuck in sorrow, it'll whiten
Bleach, fade - the last kiss

Urge

I offer you my body

Harm it however you wish

Use it to the definite limit

Don't mind my anguish

Eventually, it'll vanish

I'll get used to anything

Just please, don't pain my mind

Stop torturing my heart

When you're so unkind

When I am left behind

I'm ready to compromise

Since you keep haunting my heart

I thought I was free, but

I was yours from the start

And I'm too weak to restart

So I offer you my body

You can damage this useless shell

I just want to keep my sanity

Since you won't break your spell

Since you're impossible to repel

I will satisfy your hunger

If you relieve my pain

I can no longer respect you

But this love, I can't contain

You keep driving me insane

In-Between

Push me over the edge
Don't leave me in the middle
Only half yours,
Half mine

I've been burning forever already
You know that I'm sore
So don't let me be just half friend,
Half more?

Darkness

I devour the darkness you feed me
You've made me fear the light
I've embraced your verdict on me
Your rules have become what's right

Broken ain't enough for you
You remove my skin like orange peel
I've got nothing to loose anymore
My salvation is to evade to feel

Let's not speculate too much
In why you're secretly poisoning me
I can't expose more hurt to you
You're the limbo from which I have to flee

I devour the darkness you feed me
You've made me reside in the shade
And without anyone noticing
It seems I've started to fade

To Not Forget

The memories are coming back to me
Of the years I spent ablaze
Too small to see the big picture
Too little to figure out the maze

No one ever saved me
From her obscure abuse
I've got no proof to show you
Looks and words, they don't bruise

Time will heal the wounds, they say
Yet four years later, they still bleed
For long I've stayed patient
Hoping to someday exceed

Life has been exhausting
To constantly be distressed
All I wish for now
Is to finally get some rest

Mannen

Soluppgång. När han
vaknar så bränner han sig
på vintern.

Han är aldrig sen;
för det existerar inga
ljud, bara ord.

En kall kaffekopp
som ingen spillde. Någon
höjer volymen.